Jag måste säga, att när ens dotter på nått sätt raderas ut från en annan människas liv så krossas hjärtat.
Någon som betytt så oerhört för henne, kan delita bort henne som om hon aldrig existerat.
En utväg - jag förstår så klart att det kanske inte handlar om att man inte har inte bryr sig. Det handlar kanske om att överleva.
Men för ett fyra årigt barn som ville se den där bilden, och man inser att den är borttagen.
Man säger.
"Mamma hittar den inte" .
Och hon blir ledsen och säger
"Jag saknar henne ibalnd"
Man svarar
"Jag förstår det"
Hon säger
"Jag vill att hon ska tycka om mig igen"
Och man svara
"Hon kommer alltid tycka om dig"
Jag kan känna att jag önskade jag kunde ställa krav. Krav som ställdes på min dotter då, krav att förstå vuxna känslor, kan inte vuxna förstå barns känslor, att få ett bra avslut.
Man kan inte och ska inte tvingas bita ihop för ett barn, men att få säga hejdå. Så hon inte tror att det är hennes fel..
Hon tror att hon är lämnad, hon tror att hon inte är omtyckt.
Och det är mitt barn
så jag går sönder då..
