Precis så funkar livet, iallafall för mig.
Jag har valt att må bra länge.. de bästa beslutet jag kunnat ta..
Men har på sista tiden tänkt mer och mer på livet jag hade innan.
Alltså livet jag trode jag skulle leva för resten av mitt liv.
Jag trode jag hade hela livet framför mig.
Jag var gift, vi skulle ha barn, vi skulle flytta till ett hus, vi skulle spela kort, gå och lägga oss tidigt, kliva upp tidigt, baka bullar? Bjuda barnbarnen på glass, tillsammans.
Allt det här skulle vi göra tillsammans.
Leva tillsammans i nöd och lust.
Dö tillsammans med gråa hårstrån och massor av minnen...tillsammans!!
Och jag kan få enorm ångest, för jag får känslan av att jag gav upp hela mitt liv.
Att jag inte kämpade nog
Att jag inte gav nog
Att jag vart bitter
Att jag inte försökte träna på att lita på..
Ibland när jag pratar med vilja om våran familj så kan jag må så sjukt dåligt.
Att jag inte försökte mer, gjorde mer. För henne, för mig, för oss alla tre igentligen.
Resultatet hade nog blivit desamma.
Men att skiljas har varit det jobbigaste jag har varit med om. Jag vet att det var det bästa för oss, det enda kanske för oss.
Men jag kan än idag få enorm ångest över känslan att jag gav upp allt jag då levde för.
Det skulle inte sluta så, det skulle inte sluta med att mitt barn träffar sin pappa en helg/månad för att vi bor för långt ifrån varann.
Det skulle inte sluta så att mitt barn gråter över att hon inte får/kan träffa sina föräldrar när hon vill. Det känns som jag svikit mitt barn.
För att jag inte orkade hålla ihop. För att jag måde dåligt, för att han måde dåligt.
Men det här är vell bara en sån sak,
Som tar extra lång tid för mig.
Jag vet att jag aldrig kommer kunna gå in i en relation så länge jag ska ha dåligt samvete för att jag/vi gav upp min/vår förra.
Och jag vet att det är därför jag väljer att leva mitt liv som jag gör idag..
Men jag orkar inte svika någon igen.
För att jag inte kan "hålla i hop" säcken när sömmen brustit.
Jag mår inte dåligt över det här 24/7
Jag tänker inte att jag är en dålig förälder jämt.
Men när jag gör vissa saker, tar vissa beslut pga det. Så önskar jag att jag kommit lägre..
Som när jag biter mig fast i en person för jag vet att det inte kommer funka.. Bara för att slippa hantera, slippa fundera på det. Ta i tu med det.
Och träffar jag någon där det skulle kunna funka så blir jag näst intill elak..
Det är jävligt fånigt, och det är väldigt onödigt för de sårar andra och mig själv..
