Det är alltså två veckor kvar till förlossning.
Och den känslan är lite både och.
Längtar tills han är här, men samtidigt gruvar man sig lite för allt som komma skall.
Mitt känsloliv har varit lite upp och ner på sista tiden, min höstångest har kommit tillbaka som ett brev på posten.
Och med den kommer även andra saker som får mig att tippa över.
Och med den kommer även andra saker som får mig att tippa över.
Jag får alltid en känsla av otillräcklighet under hösten, och en känsla av att inte passa in, jag känner mig oälskad, av mig själv och andra. tror de hör ihop med själva känslan att inte passa in.
Jag känner mig fel på så otroligt många sätt.
är fel
ser fel ut
tycker fel
säger fel
bor fel.. fel fel fel.
släng in en drös med gravid hormoner i det så har ni den härliga kompotten jag lever i just nu.
Dock kan jag ändå någonstans mellan varven ta de med en nypa salt, för jag vet att det inte är en sanning. det är en period just nu, som alltid på hösten. som dom här tankarna och känslorna kommer.
Dock kan jag ändå någonstans mellan varven ta de med en nypa salt, för jag vet att det inte är en sanning. det är en period just nu, som alltid på hösten. som dom här tankarna och känslorna kommer.
Det är alltid samma sak.
och de går över, med de sagt betyder inte de att de inte är jobbigt. Och jag behöver hjälp av läkare och av medeciner för att orka med, jag behöver de året runt men under hösten är det värre än vanligt.
Vi planerade ju inte en bebis lagomt till min årliga depp, utan de blev bara så.
hade den här bebisen varit planerad hade han fått bli till nu mer än komma ut nu.
Men men, vi gör det bästa av det hela. Ï slutet är det mi historia. i spöregn och i solsken!
